Att fånga Lerum från ovan – och inifrån

Att fånga Lerum från ovan – och inifrån

 

När jag läser artikeln om min bok tänker jag på allt som inte syns i en intervju. Alla de där morgnarna när jag står ensam vid vattnet och väntar på att ljuset ska bestämma sig. Alla gånger jag lyfter drönaren utan att veta om det blir något alls. Alla de där små ögonblicken som ingen ser, men som är hela anledningen till att jag fortsätter.

Det börjar alltid med ljuset

Jag går ofta ut innan solen hunnit över trädtopparna. Det är något med den där första tystnaden, innan världen vaknar. När dimman ligger lågt över Hjällsnäsviken och färgerna är så försiktiga att man nästan måste blinka för att se dem. Det är då jag känner att jag är på rätt plats. Det är då jag lyfter drönaren.

Ibland blir det bara några minuter. Ibland står jag där i en timme och väntar på att något ska hända. Men det är just det som är grejen – jag vet aldrig vad jag får. Och det är det som driver mig.

Lerum uppifrån är inte samma Lerum

När jag ser landskapet från ovan blir allt tydligare. Linjerna. Mönstren. Rytmen i naturen. Det är som att platser jag gått på i hela mitt liv vecklar ut sig och visar en annan sida. Jag känner igen dem, men ändå inte. Det är den känslan jag försöker fånga i boken – inte bara hur det ser ut, utan hur det känns.

Jag vill att bilderna ska vara stilla. Att de ska få människor att stanna upp en stund. Precis som jag själv gör när jag är där ute.

Texterna kommer efteråt

När jag kommer hem och går igenom bilderna brukar orden komma av sig själva. Inte som förklaringar, utan som små fragment av det jag kände där och då. Jag vill inte tala om för någon vad de ska se. Jag vill bara ge en ton, en riktning, en känsla. Resten får betraktaren göra själv.

Det här landskapet bär mig

Det är svårt att förklara varför jag fortsätter. Varför jag går ut i regn, kyla, mörker. Varför jag ställer mig vid samma vik, samma å, samma skogsdunge om och om igen. Men jag tror det handlar om att Lerum aldrig är färdigt. Det förändras långsamt, nästan omärkligt, och jag vill hinna med.

När jag ser mina egna bilder tänker jag inte på tekniken. Jag tänker på hur det kändes att stå där. Hur luften luktade. Hur tyst det var. Hur ljuset rörde sig över vattnet.

Det är det jag försöker fånga. Och det är det jag hoppas att andra känner när de bläddrar i boken.

Med vänlig hälsning,
Patrik Blom – www.fotosalongen.se