Lights in Alingsås

Det är som om trenchcoaten själv försöker smälta in i scenografin, rädd att någon ska be den göra en audition.

Den har sett för mycket, hört för många repliker levererade med för lite känsla, och nu står den där, halvt genomskinlig, halvt bitter och väntar på att någon ska ropa ”Action!” så den får en sista chans att glänsa.

Och tunnelns ljus? Det är inte spotlighten den drömde om. Det är bara en regnvåt reflektion av en karriär som aldrig riktigt tog.